INTE ETT STEG TILLBAKA!

25 Års kamp: mödrarna till de försvunna i Argentina.

Historien om Mödrarna från Plaza de Mayo börjar den 30 april 1977.
Det är då en grupp kvinnor träffas för första gången på Plaza de Mayo, mittemot regeringspalatset i Buenos Aires, Argentina. De hade upplevt den mest brutala tragedi som kan hända en mor: Deras söner och döttrar, unga arbetare och studerande som hade kämpat för ett bättre och rättvisare samhälle, hade blivit tillfångatagna och kidnappade på ett bestialiskt sättav de militärer som tagit makten i Argentina. Ungdomar försvann spårlöst och deras mödrar letade efter dem överallt. De vände sig till kyrkan och domstolarna, till polisen och militären, ingenstans fick de hjälp. Deras barn hade försvunnit spårlöst, de var inte registrerade någonstans och alla institutioner svarade att de ingenting visste. Men domarna och de högsta prästerna i den katolska kyrkan visste att de fanns koncentrationsläger och var i högsta grad delaktiga i förtrycket. Det fanns mellan 1976-83 över 30 högst verksamma koncentrationsläger i Argentina.

Statskuppen i Argentina 1976 och den efterföljande militärdiktaturen har ett mycket tragiskt bokslut: 30.000 försvunna människor, 15.000 avrättade på gatorna, 9.800 politiska fångar och 1.5 miljoner politiska flyktingar. Militärens dödsskvadroner agerade fritt och hämningslöst. De bröt sig in mitt i natten, genom dörrar, fönster och tak och tog en eller flera familjemedlemmar, i de flesta fall unga människor som arbetade för att ändra på förhållandena i ett land där svält, fattigdom analfabetism rådde trots att det är ett av de rikaste länderna i Sydamerika.

Kvinnorna som möttes var till största delen vanliga husmödrar som brukade vänta på sina makar med maten rykande varm på bordet eller skjortorna tvättade och strukna. Med åren efter militärkuppen förvandlades dessa kvinnor till modiga rebeller för en bättre och rättvisare värld.
Som ett kännetecken och för att kunna hitta varandra klädde de sig i vita schalar. Den första gjorde de av en tygblöja, detta blev symbolen för mödrarna från Plaza de Mayo.
Det var inte riskfritt att demonstrera. Det irriterade och besvärade de fascistiska generalerna. Därför väntade ett stort polisuppbåd på kvinnorna varje torsdag de dök upp. Undantagstillstånd rådde. Så det gällde att kombinera taktik och strategi på ett snillrikt sätt. De gjorde blixtaktioner, marscherade några varv runt torget tills militären dök upp. När någon av de greps så erbjöd sig alla att bli fängslade samtidigt. De visste att en ensam skulle försvinna.
De var "en för alla, alla för en", på samma sätt kände var och en sig som mor till alla som försvunnit. De krävde att få tillbaka sina söner och döttrar levande eller att deras öde skulle offentliggöras och att de skyldiga militärerna skulle ställas inför rätta.
Bödlarna själva blev överraskade och trodde att dessa kvinnors styrka snart skulle ta slut, kallade dom för galningar, hotade, slog, förföljde och till och med kidnappade några av dem. Men den påbörjade kampen fortsatte att växa, utan att låta sig brytas ner eller köpas och överlevde själva diktaturen.

Efter diktaturen föddes hoppet om rättvisa när regeringen satte militärerna inför rätta. Men snart sveks alla förhoppningar.
Genom lagen om "punto final" satte man ett slutdatum med 60 dagars varsel som gräns för möjligheten att väcka åtal. Inga fler brott skulle utredas även om det handlade om grova brott mot de mänskliga rättigheterna. Genom en annan lag fritog man alla militärer och poliser av lägre grad från allt ansvar för de brott de begått, med undanflykten att "de bara följde order". Och till sist gav regeringen de få militärerna som blivit dömda amnesti.
Medlet för att få folk att glömma och dra ett streck över historien var att muta de anhöriga med 250.000 USA dollar för var och en av de försvunna. Mödrarna vägrade erkänna principen om att deras barns liv skulle ha ett pris och har inte tagit emot en enda peso av staten och de korrumperade politikerna. De vill ha rättvisa och att de som har varit inblandad i massmorden får sitt lagliga straff, de ska inte kunnagå omkring på gatan som vanliga människor i ett land som påtvingats allmän minnesförlust.
Idag har Mödrarna en central föreningen i Buenos Aires, lokalföreningar över hela landet och solidaritets och stöd grupper världen över. De har en tidning som kommer ut en gång i månaden, en bokhandel och kulturellt kaffe och de har också öppnat ett folkligt universitet.
Syftet med universitetet är att erbjuda fullständiga utbildningar och mindre kurser baserade på ett socialistisk och kritiskt perspektiv. Kurserna är öppna för alla som känner ett behov av progressiva studier inom journalistik, konst, folklig pedagogik och mänskliga rättigheter.. Universitet riktar sig också speciellt till de som på grund av små ekonomiska resurser ej kan betala den borgerliga statens privatiserade universitet.

Argentina går igenom en mycket svår kris just nu. Landet har en utlandsskuld på 175 miljarder dollar. En skuld som inte är folkets utan de korrumperade politiker som styr landet på uppdrag avUSA och världsbanken.
Varje dag dör hundra barn på grund av hunger och fattigdom. 26,5% av befolkningen lever i total fattigdom.
Arbetslösheten är idag över 20%, tusentals människor är ute på gatorna och kräver jobb, mat och rättvisa, Mödrarna är med i alla dessa demonstrationer och kämpar tillsammans med dem. Hand i hand med de mest utsätta i samhället. Den stora sorg de bar på har de förvandlat till kamp, deras söners och döttrars kamp har de gjort till sin egen.
De har rest världen över och med sitt solidariska stöd till alla de som kämpar för sin frihet, sin integritet och sina rättigheter.